UffeBlogg

När man ibland får se korta glimtar från Ingemar Stenmarks tidigare bravader, så slås man av att det ser nästan töntigt ut i jämförelse med hur det åks idag.

Men nu har jag sett lite mer av hur annorlunda det åktes förr och tycker inte alls att det ser töntigt ut.

Det var verkligen en höjdare att se hur dom hanterade de längre och rakare skidorna förr. 
En skida i taget och skridskoskär för att trycka iväg och få fart...
Klivsvängar och klippsvängar och annat godis.

Och avlastning före svängen genom uppresning eller nedsjunkning i rätt tempo.

Numera åker man på räls och två skidor... och det största problemet är att hålla in armarna så ofta som möjligt.
Perfekt balans och spår och rätt fördelning av trycket på skidkanterna.

Med de längre skidorna förr kunde man ibland kosta på sig lite bakvikt för att tillfälligt få fram skidorna i rätt läge för nästa sväng. Med de korta carvingskidorna så försvinner greppet blixtrande snabbt om man har trycket vid hälen, och i sämsta fall landar man på rygg med skidorna i vädret.

Nu är ju inte jag någon tävlingsåkare eller på annat sätt expert på området. Dessutom har jag nog börjat bli farträdd på äldre dar.
Men jag tycker att det är intressant att fundera över mekaniken kring utförsåkningen.