Städjan var snöfri på sydsidan...
... men inte nu längre.
Jag tog en revanschrunda med Erling på golfbanan idag efter en regndag igår och en regnig natt. På krönet av hål 2 så pekade Erling på sin tidigare arbetsplats på Idre Fjäll. Helvitt på både Gränjesvålen och Städjan.
Numer är ju Erling heltidsgolfare precis som jag. Och ibland tror vi att vi gör en ny karriär... ;-)
Det vita i bakgrunden är Städjan med en liten vit tuss av dimma på toppen. Himlen i övrigt var helt molntäckt i olika mörkt gråblå nyanser. Ibland nästan åskblått.
När det är helvitt bland klippblocken på Städjan så har det fallit några decimeter snö... där det var snöfritt för två dagar sedan.
Golfrundan var regnfri i tolv hål. Men vi blev ganska våta de sista sex hålen.
Nu spelade vi från ordinarie gul tee och med ordinarie greener på alla hål utom 1, 7, 10 ,16 och 18.
Och då hände något med golfsvingen. Oj vad långt och smalt det såg ut på tee. Långt i alla fall... här måste man ta i tyckte hjärnan, och kroppen lydde omedelbart. Äntligen, tycktes kroppens alla muskler tänka. Äntligen får man hålla i klubban hårt och ta en rejäl sats i baksvingen... och snurra runt fort som bara den...
Och gick det bra?
Hjärnan blev besviken och skickade ännu tydligare signaler till kroppen om att det gäller att slå lååångt. Och musklerna jobbade krampaktigt för att klippa till bollen med än större kraft.
Gick det bättre?
Alla fattar att det inte fungerade. Så småningom även min hjärna.
Nu började hjärnan skicka lugna och fina signaler om kortare baksving och mjukare händer. Men samtidigt hade kroppen börjat tvivla på signalerna från hjärnan och körde sitt eget race....
Jag vann visserligen matchen på hål 16 med 4 - 2, men inte med ett stärkt självförtroende. Kanske ska spela en säsong från röd eller grönvit tee för att nöta in en lugn och bra golfsving....
Jag tog en revanschrunda med Erling på golfbanan idag efter en regndag igår och en regnig natt. På krönet av hål 2 så pekade Erling på sin tidigare arbetsplats på Idre Fjäll. Helvitt på både Gränjesvålen och Städjan.
Numer är ju Erling heltidsgolfare precis som jag. Och ibland tror vi att vi gör en ny karriär... ;-)
Det vita i bakgrunden är Städjan med en liten vit tuss av dimma på toppen. Himlen i övrigt var helt molntäckt i olika mörkt gråblå nyanser. Ibland nästan åskblått.
När det är helvitt bland klippblocken på Städjan så har det fallit några decimeter snö... där det var snöfritt för två dagar sedan.
Golfrundan var regnfri i tolv hål. Men vi blev ganska våta de sista sex hålen.
Nu spelade vi från ordinarie gul tee och med ordinarie greener på alla hål utom 1, 7, 10 ,16 och 18.
Och då hände något med golfsvingen. Oj vad långt och smalt det såg ut på tee. Långt i alla fall... här måste man ta i tyckte hjärnan, och kroppen lydde omedelbart. Äntligen, tycktes kroppens alla muskler tänka. Äntligen får man hålla i klubban hårt och ta en rejäl sats i baksvingen... och snurra runt fort som bara den...
Och gick det bra?
Hjärnan blev besviken och skickade ännu tydligare signaler till kroppen om att det gäller att slå lååångt. Och musklerna jobbade krampaktigt för att klippa till bollen med än större kraft.
Gick det bättre?
Alla fattar att det inte fungerade. Så småningom även min hjärna.
Nu började hjärnan skicka lugna och fina signaler om kortare baksving och mjukare händer. Men samtidigt hade kroppen börjat tvivla på signalerna från hjärnan och körde sitt eget race....
Jag vann visserligen matchen på hål 16 med 4 - 2, men inte med ett stärkt självförtroende. Kanske ska spela en säsong från röd eller grönvit tee för att nöta in en lugn och bra golfsving....
Kommentarer
Trackback
