En helt annan sak
Äldreomsorgen.
För en gammal (96 år) kvinna finns det mycket hjälp att få från äldreomsorgen. ( Ironi, INTE mycket menade jag)
Färdtjänst t ex.
Min mamma är pigg i huvudet, hör väldigt dåligt, löser korsord med ett jättestort förstoringsglas och näsan i trycksvärtan. Och hon behöver ingen färdtjänst från lägenheten till matsalen fyrtio meter bort. Där fungerar rollatorn. Vid längre promenader blir hon trött.
Utomhus går hon aldrig sedan den besvärliga operationen för två år sedan som skar upp hela högerbenet för att koppla om blodådror och rädda det från amputering.
Tuff morsa tycker jag. Men då var hon illa ute.
Och vid resor som kallas färdtjänst, slipper hon sitta i en stol i en minibuss som åker kors och tvärs för att hämta och lämna andra på vägen. Hon har ett läkarutlåtande som innebär att hon lämpligast transporteras kortast väg i framsätet...
..ungefär.
Men vid resor som kallas Riksfärdtjänst så finns en speciell lag.
Det handlar då om resor mellan kommuner för rekreation och normalt umgänge med släkten vid jul t ex..
Där måste den resande åka billigast möjliga färdmedel (ofta tåg kombinerat med taxi, buss, tågbyte, ny buss och taxi och en massa promenader mellan alla byten), såvida inte den resande har en allvarlig och bestående funktionsnedsättning.
Fram till i måndags fattade handläggarna på min mammas kommun att det var lika svårt att resa i två timmar för att göra ett återbesök på lasarettet som att hälsa på sin dotter över jul. Att knappt kunna gå, att höra ingenting om det är fler än två som pratar, att se väldigt dåligt och att vara en trött, frusen, svag och snubbelbenägen 96-åring betraktades som en allvarlig och bestående funktionsnedsättning.
Men en nyanställd handläggare ringde i måndags och berättade att min mamma måste åka tåg.
- Hennes ända hjälpmedel är ju en rollator, och då är hon trots sin ålder pigg nog att åka tåg, tyckte den nyanställda handläggaren.
- Har du träffat min mamma, undrade jag.
- Nej men jag har pratat med sköterskan där hon bor...
Den nyanställda biståndshandläggaren har sitt kontor 300 meter från min mammas lägenhet. Men det kanske regnade och var ruggigt väder, vad vet jag.
För en gammal (96 år) kvinna finns det mycket hjälp att få från äldreomsorgen. ( Ironi, INTE mycket menade jag)
Färdtjänst t ex.
Min mamma är pigg i huvudet, hör väldigt dåligt, löser korsord med ett jättestort förstoringsglas och näsan i trycksvärtan. Och hon behöver ingen färdtjänst från lägenheten till matsalen fyrtio meter bort. Där fungerar rollatorn. Vid längre promenader blir hon trött.
Utomhus går hon aldrig sedan den besvärliga operationen för två år sedan som skar upp hela högerbenet för att koppla om blodådror och rädda det från amputering.
Tuff morsa tycker jag. Men då var hon illa ute.
Och vid resor som kallas färdtjänst, slipper hon sitta i en stol i en minibuss som åker kors och tvärs för att hämta och lämna andra på vägen. Hon har ett läkarutlåtande som innebär att hon lämpligast transporteras kortast väg i framsätet...
..ungefär.
Men vid resor som kallas Riksfärdtjänst så finns en speciell lag.
Det handlar då om resor mellan kommuner för rekreation och normalt umgänge med släkten vid jul t ex..
Där måste den resande åka billigast möjliga färdmedel (ofta tåg kombinerat med taxi, buss, tågbyte, ny buss och taxi och en massa promenader mellan alla byten), såvida inte den resande har en allvarlig och bestående funktionsnedsättning.
Fram till i måndags fattade handläggarna på min mammas kommun att det var lika svårt att resa i två timmar för att göra ett återbesök på lasarettet som att hälsa på sin dotter över jul. Att knappt kunna gå, att höra ingenting om det är fler än två som pratar, att se väldigt dåligt och att vara en trött, frusen, svag och snubbelbenägen 96-åring betraktades som en allvarlig och bestående funktionsnedsättning.
Men en nyanställd handläggare ringde i måndags och berättade att min mamma måste åka tåg.
- Hennes ända hjälpmedel är ju en rollator, och då är hon trots sin ålder pigg nog att åka tåg, tyckte den nyanställda handläggaren.
- Har du träffat min mamma, undrade jag.
- Nej men jag har pratat med sköterskan där hon bor...
Den nyanställda biståndshandläggaren har sitt kontor 300 meter från min mammas lägenhet. Men det kanske regnade och var ruggigt väder, vad vet jag.
Kommentarer
Trackback
