Tavelbränning
Jag berättade tidigare om en upplevelse hemma hos Atelje G igår.
Tavelbränning i smyg...
...men jag var med. Jag vet att Arne bara eldade upp för att få plats för nytt. Och för att kunna lämna sina egna misslyckanden bakom sig. En av målningarna var ju dessutom ett framtida misslyckande.
En tom pannå som Arne kände skulle bli fel hur han än gjorde.
Jätterbra att elda upp den tycker jag! Den tog ju bara plats i ateljen.
Stick och brinn...
En annan hade Arne målat i yngre år, när musiken var en stor del av hans liv. Han var saxofonist av olika slag, flöjtist och en härlig kompis på basen. Har jag hört sägas... jag kände inte Arne då, men det har nu visat sig att min farfar och hans morfar var Riksspelmän i Sörmland samtidigt. Dom kände nog varandra.
Trombonisten lever 0ch pumpar på, och den dansande kvinnan är eld och lågor... skämtar nu, Men det kändes både allvarligt, vackert och spännande att utplåna några bilder för att ge plats för fler. Det krävs ju lagringsutrymme både i huvudet och i garaget för att få plats för nya intressanta och annorlunda penseldrag...
Tavelbränning i smyg... som att åstadkomma performance art i lönndom. Låter som Dan Wolgers uppmärksammade soffstöld på Liljewalchs och Lars Wilks svartbygge Nimisis, men i mindre skala eftersom bara jag vet, och inget lagbrott har begåtts.
Arne hade samtidigt som vi eldade för fullt tre nyligen sålda målningar i lite större format som var betalda och väntade på att tavelfernissan skulle torka. Vi skojade om att vi kunde elda upp dom också och skicka en räkning på dubbla beloppet. Givetvis skulle bilderna på förvandlingen bifogas... idén kom nog från mig, men Arne nappade inte, trots att vi båda skrattade gott åt tanken på publicitet i Mora Tidning.
Med lite eftertanke så insåg vi att det möjligen hade kunnat ge avtryck i form av en notis om brandutryckning. Men bara om vi hade inkluderat gäststugan i tavelbränningen.
Konst handlar om uttryck påstår en del. Konst är bara det som konstvärlden accepterar säger andra. Allt annat är mer eller mindre passande dekorationer. Allt efter tycke och smak.
Eftersom jag nämnde Dan Wolgers och Lars Vilks:
"Dan Wolgers har ställt till mest uppståndelse i den svenska konstvärlden. Han lät en reklambyrå göra sin utställning, satte ut sitt eget telefonnummer på telefonkatalogen och stal två bänkar och sålde på auktion. För många är han den store humoristen i svensk konst. Själv påstår han att han försöker göra saker som inte är roliga, men att han ständigt misslyckas."
Bild ur katalogen, men när besökarna kom var den borta. Ett tomt golv bara. Hoppas att dom kom ihåg hur kul den var med tre ben vid ena kortsidan och normala två vid den andra...
Jag tycker att det var kul. Speciellt med tanke på hur man kunde fortsätta att fantisera om vad det egentligen handlade om. En soffa med konstiga ben, en ledsen tax, en liten elefantbebis med ovanligt långsträckt morgongymnastik eller en spänstig gubbe som kan stå i brygga och inte mycket mer....
Lars Vilks är väl nu mest känd för att han (är) var hotad av muslimer. Rondellmuslimsk hund skissade han på. Jag är inte så insatt i det jippot, men jag minns den många år tidigare uppståndelsen och uppmärksamheten kring NImisis.
Träskulpturer i naturskyddat område nedanför Kullaberg. En bedrift utan tvekan.
Jag fick förmånen att träffa Lars Vilks på en sommarkurs i samtidskonst på en folkhögskola för några år sedan. Väldigt intressant. En kort sammanfattning av mitt intryck kan låta så här:
Han njöt av att visa bilder på kostymklädda domare och nämndemän som halkade omkring utför hala branter för att studera omfattningen av "Nimisbrottet, och menade att det var först nu med alla kostymslipsar som det blev konst.....
Humor? Javisst! Tänkvärt? Ja helt klart! Jag tycker att det är konst.... även om det är mängder av efterhandskonstruktioner som ger sken av att förklara en ursprunlig och ingenjörsmässig plan. Även kreativa konstnärer med nästan gränslös fantasi och näsa för trender för obehagliga företeelser i samhället faller ibland i fällan, och försöker förklara hur dom tänkte från början. I en snabbt föränderlig värld, det är ju dömt att misslyckas.
Men jag minns också hur Lars Vilks beskrev utvecklingen av nutidskonstens olika inriktningar som en rondell. Det här var ju långt före allt vad rondellhundar heter, men kanske hade Lars Vilks de tankarna i huvudet när han kopplade sina rondellfunderingar till muslimhatets raka motorvägar i två riktningar. Bort och emot, eller hit och med. En färd utan en enda rondell....
Nu blev det ett långt sidospår som varken har med Herr G:s målningar, den långa och snörika vintern eller min längtan efter golf att göra.
Tavelbränning i smyg...
...men jag var med. Jag vet att Arne bara eldade upp för att få plats för nytt. Och för att kunna lämna sina egna misslyckanden bakom sig. En av målningarna var ju dessutom ett framtida misslyckande.
En tom pannå som Arne kände skulle bli fel hur han än gjorde.
Jätterbra att elda upp den tycker jag! Den tog ju bara plats i ateljen.
Stick och brinn...
En annan hade Arne målat i yngre år, när musiken var en stor del av hans liv. Han var saxofonist av olika slag, flöjtist och en härlig kompis på basen. Har jag hört sägas... jag kände inte Arne då, men det har nu visat sig att min farfar och hans morfar var Riksspelmän i Sörmland samtidigt. Dom kände nog varandra.
Trombonisten lever 0ch pumpar på, och den dansande kvinnan är eld och lågor... skämtar nu, Men det kändes både allvarligt, vackert och spännande att utplåna några bilder för att ge plats för fler. Det krävs ju lagringsutrymme både i huvudet och i garaget för att få plats för nya intressanta och annorlunda penseldrag...
Tavelbränning i smyg... som att åstadkomma performance art i lönndom. Låter som Dan Wolgers uppmärksammade soffstöld på Liljewalchs och Lars Wilks svartbygge Nimisis, men i mindre skala eftersom bara jag vet, och inget lagbrott har begåtts.
Arne hade samtidigt som vi eldade för fullt tre nyligen sålda målningar i lite större format som var betalda och väntade på att tavelfernissan skulle torka. Vi skojade om att vi kunde elda upp dom också och skicka en räkning på dubbla beloppet. Givetvis skulle bilderna på förvandlingen bifogas... idén kom nog från mig, men Arne nappade inte, trots att vi båda skrattade gott åt tanken på publicitet i Mora Tidning.
Med lite eftertanke så insåg vi att det möjligen hade kunnat ge avtryck i form av en notis om brandutryckning. Men bara om vi hade inkluderat gäststugan i tavelbränningen.
Konst handlar om uttryck påstår en del. Konst är bara det som konstvärlden accepterar säger andra. Allt annat är mer eller mindre passande dekorationer. Allt efter tycke och smak.
Eftersom jag nämnde Dan Wolgers och Lars Vilks:
"Dan Wolgers har ställt till mest uppståndelse i den svenska konstvärlden. Han lät en reklambyrå göra sin utställning, satte ut sitt eget telefonnummer på telefonkatalogen och stal två bänkar och sålde på auktion. För många är han den store humoristen i svensk konst. Själv påstår han att han försöker göra saker som inte är roliga, men att han ständigt misslyckas."
Bild ur katalogen, men när besökarna kom var den borta. Ett tomt golv bara. Hoppas att dom kom ihåg hur kul den var med tre ben vid ena kortsidan och normala två vid den andra...
Jag tycker att det var kul. Speciellt med tanke på hur man kunde fortsätta att fantisera om vad det egentligen handlade om. En soffa med konstiga ben, en ledsen tax, en liten elefantbebis med ovanligt långsträckt morgongymnastik eller en spänstig gubbe som kan stå i brygga och inte mycket mer....
Lars Vilks är väl nu mest känd för att han (är) var hotad av muslimer. Rondellmuslimsk hund skissade han på. Jag är inte så insatt i det jippot, men jag minns den många år tidigare uppståndelsen och uppmärksamheten kring NImisis.
Träskulpturer i naturskyddat område nedanför Kullaberg. En bedrift utan tvekan.
Jag fick förmånen att träffa Lars Vilks på en sommarkurs i samtidskonst på en folkhögskola för några år sedan. Väldigt intressant. En kort sammanfattning av mitt intryck kan låta så här:
Han njöt av att visa bilder på kostymklädda domare och nämndemän som halkade omkring utför hala branter för att studera omfattningen av "Nimisbrottet, och menade att det var först nu med alla kostymslipsar som det blev konst.....
Humor? Javisst! Tänkvärt? Ja helt klart! Jag tycker att det är konst.... även om det är mängder av efterhandskonstruktioner som ger sken av att förklara en ursprunlig och ingenjörsmässig plan. Även kreativa konstnärer med nästan gränslös fantasi och näsa för trender för obehagliga företeelser i samhället faller ibland i fällan, och försöker förklara hur dom tänkte från början. I en snabbt föränderlig värld, det är ju dömt att misslyckas.
Men jag minns också hur Lars Vilks beskrev utvecklingen av nutidskonstens olika inriktningar som en rondell. Det här var ju långt före allt vad rondellhundar heter, men kanske hade Lars Vilks de tankarna i huvudet när han kopplade sina rondellfunderingar till muslimhatets raka motorvägar i två riktningar. Bort och emot, eller hit och med. En färd utan en enda rondell....
Nu blev det ett långt sidospår som varken har med Herr G:s målningar, den långa och snörika vintern eller min längtan efter golf att göra.
Kommentarer
Trackback
