Härlig golfdag med Nigel och Alf.
Nigel som har besvär med fötterna hyrde golfbil och jag hängde på min bag på bilen.
På så vis kunde jag promenera på banan utan golfklubbor och fick dessutom tips om vilken klubba jag behövde av min eldrivne Caddie.
Lyxigt värre och jag kände mig nästan som ett proffs.
När vi kom till hål 4 så hade bollen framför oss tagit en liten paus för att släppa igenom oss.
Gotta med tre glada tjejkompisar. I stället för "Taxi var god dröj" så blev det varsågoda och kör om...
Perfekt! Jag som kände mig som proffs för dagen njöt naturligtvis av publiken. Dessutom hade jag vunnit hålet innan på ett Par från ett besvärligt läge framför en sten i skogskanten med ett gäng kottar framför och under bollen.
Jag vann även hål 4 trots ett kort utslag där jag fick skicka andraslaget över träden med en Pitchingwedge. Allt kändes lätt och bekvämt när jag kunde promenera runt utan att släpa på klubborna.
Och vädret var ju helt underbart! Fortfarande gnistrande snö på fjällen i bakgrunden och härliga höstfärger i blandskogen.
Jag struntade i att fotografera mina kamrater och alla vackra vyer. Bland annat för att kameran låg i golfbilen, men också för att jag var så avslappnat fokuserad på mit eget golfspel.
Men på hål 6 var jag tvungen att plocka fram kameran.
Nigels utslag hade hamnat hängande i lite ljung på fel sida av bäcken...
... men där fanns två stenar i bäcken som Nigel kunde balansera tårna på...
Det såg ut att kunna bli ett rejält plask med en våt Nigel efter slaget.
Men så blev det inte. Det vita strecket framför Nigel är bollen som flyger långt och landar på fairway. Och han blev inte ens våt om tårna.
Jag har alltid beundrat Nigels balans och lugna tillslag med ett avundsvärt klipp i bollträffen.
Men Alf vann hålet på ett enkelt Par.
Jag hackade mig fram på vänsterkanten och delade andraplats på hålet med Nigel.
När vi kom till hål 9 så hörde vi en motorsåg och då och då ett brakande från fallande träd.
I pausen ledde jag på 45 slag och Alf var tvåa 3 slag efter med Nigel 1 slag bakom sig.
Jag trodde att det var Inge som var i farten med motorsågen, men såg att den som stod där med hjälm och ansiktskydd var för lång.
Ett stort antal träd kommer att fällas av flera skäl. Det viktigaste är att träd växer snabbt och tar bort sol och stjäl näring i marken. Banan har ju trots allt funnits sedan 1992.
Ett annat skäl är att många vackra vyer har försvunnit. Det har jag sett under de 12 år jag spelat banan.
Men det är inte meningen att göra om banan till en parkbana. En skogsbana var det från början och så kommer det alltid att vara.
Det blir en del att plocka med när vi har arbetsdagar på banan imorgon och på onsdag efter klockan 17.
Här har Egon, som var den som fällde träden, tagit en liten paus med grabbarna som åker runt och hackar hål i varenda green och varje fairway.
Men visst är det kul att spela golf trots vintregreener.
Jag fortsatte min inspirerade runda där jag slapp släpa på klubborna med Par, Par, Bogey, Bogey, Bogey, Bogey, Bogey...
Men på hål 17 tog koncentrationen slut trots att utslaget låg på gräs. I tjock ruff visserligen, men ändå.
Och hål 18 hanterade jag än mer slarvigt trots ett bra läge uppe på "Ulf Hill".
Jag hade kunnat göra rundan på 89 slag om jag avslutat med Bogey på hål 17 och 18.
Men det blev 93 slag efter 6 och 9 på de två sista hålen.
Men jag vann tävlingen trots att jag sabbade de två sista hålen.
Nigel ville spela några hål till eftersom det var sista chansen för golf i år, men tyvärr hade jag inte möjlighet att fortsätta. Annars hade jag gärna spelat ända fram till mörkrets inbrott. Jag har samlat på mig några knallgula bollar som fungerar utmärkt på höstkanten.
Sorry Nigel. Men jag hoppas att du fick en kul fortsättning och att du fick en chans att spela in din nya Spoon. (om en trätrea heter så...)
Och tack för ett suveränt jobb som Caddie!
Imorgon blir det nog golf med Björn E efter klockan 12. Kanske även Erling hänger på?
På så vis kunde jag promenera på banan utan golfklubbor och fick dessutom tips om vilken klubba jag behövde av min eldrivne Caddie.
Lyxigt värre och jag kände mig nästan som ett proffs.
När vi kom till hål 4 så hade bollen framför oss tagit en liten paus för att släppa igenom oss.
Gotta med tre glada tjejkompisar. I stället för "Taxi var god dröj" så blev det varsågoda och kör om...
Perfekt! Jag som kände mig som proffs för dagen njöt naturligtvis av publiken. Dessutom hade jag vunnit hålet innan på ett Par från ett besvärligt läge framför en sten i skogskanten med ett gäng kottar framför och under bollen.
Jag vann även hål 4 trots ett kort utslag där jag fick skicka andraslaget över träden med en Pitchingwedge. Allt kändes lätt och bekvämt när jag kunde promenera runt utan att släpa på klubborna.
Och vädret var ju helt underbart! Fortfarande gnistrande snö på fjällen i bakgrunden och härliga höstfärger i blandskogen.
Jag struntade i att fotografera mina kamrater och alla vackra vyer. Bland annat för att kameran låg i golfbilen, men också för att jag var så avslappnat fokuserad på mit eget golfspel.
Men på hål 6 var jag tvungen att plocka fram kameran.
Nigels utslag hade hamnat hängande i lite ljung på fel sida av bäcken...
... men där fanns två stenar i bäcken som Nigel kunde balansera tårna på...
Det såg ut att kunna bli ett rejält plask med en våt Nigel efter slaget.
Men så blev det inte. Det vita strecket framför Nigel är bollen som flyger långt och landar på fairway. Och han blev inte ens våt om tårna.
Jag har alltid beundrat Nigels balans och lugna tillslag med ett avundsvärt klipp i bollträffen.
Men Alf vann hålet på ett enkelt Par.
Jag hackade mig fram på vänsterkanten och delade andraplats på hålet med Nigel.
När vi kom till hål 9 så hörde vi en motorsåg och då och då ett brakande från fallande träd.
I pausen ledde jag på 45 slag och Alf var tvåa 3 slag efter med Nigel 1 slag bakom sig.
Jag trodde att det var Inge som var i farten med motorsågen, men såg att den som stod där med hjälm och ansiktskydd var för lång.
Ett stort antal träd kommer att fällas av flera skäl. Det viktigaste är att träd växer snabbt och tar bort sol och stjäl näring i marken. Banan har ju trots allt funnits sedan 1992.
Ett annat skäl är att många vackra vyer har försvunnit. Det har jag sett under de 12 år jag spelat banan.
Men det är inte meningen att göra om banan till en parkbana. En skogsbana var det från början och så kommer det alltid att vara.
Det blir en del att plocka med när vi har arbetsdagar på banan imorgon och på onsdag efter klockan 17.
Här har Egon, som var den som fällde träden, tagit en liten paus med grabbarna som åker runt och hackar hål i varenda green och varje fairway.
Men visst är det kul att spela golf trots vintregreener.
Jag fortsatte min inspirerade runda där jag slapp släpa på klubborna med Par, Par, Bogey, Bogey, Bogey, Bogey, Bogey...
Men på hål 17 tog koncentrationen slut trots att utslaget låg på gräs. I tjock ruff visserligen, men ändå.
Och hål 18 hanterade jag än mer slarvigt trots ett bra läge uppe på "Ulf Hill".
Jag hade kunnat göra rundan på 89 slag om jag avslutat med Bogey på hål 17 och 18.
Men det blev 93 slag efter 6 och 9 på de två sista hålen.
Men jag vann tävlingen trots att jag sabbade de två sista hålen.
Nigel ville spela några hål till eftersom det var sista chansen för golf i år, men tyvärr hade jag inte möjlighet att fortsätta. Annars hade jag gärna spelat ända fram till mörkrets inbrott. Jag har samlat på mig några knallgula bollar som fungerar utmärkt på höstkanten.
Sorry Nigel. Men jag hoppas att du fick en kul fortsättning och att du fick en chans att spela in din nya Spoon. (om en trätrea heter så...)
Och tack för ett suveränt jobb som Caddie!
Imorgon blir det nog golf med Björn E efter klockan 12. Kanske även Erling hänger på?
Kommentarer
Trackback
