Härlig golf på Idrefjällens GK
Spelade med Ann och Jan och startade första tio hålen mycket bättre än tidigare i år.
Låg på mitt hcp efter tio hål trots ett obegripligt schabbel på hål 2.
Hade ett halvdant andra slag på hålet men bara fyrtio meter kvar till flaggan efter tre slag. Duff, topp och kort bakom green på fem. Chippade in och fick ett dubbelslag på bollen i luften. Putten för åtta i slank förbi och det blev alltså sex slag från fyrtio meter.
Men det är inget att gräma sig över eftersom man gör det själv utan vare sig hinder på vägen eller annan yttre påverkan.
Det kändes bara som en kul påminnelse om hur svårt det är med golf om man slarvar.
Det var varmt och soligt men blåste stundtals spännande.
Mördarbacken kändes extra jobbig idag efter att jag tappat spelet från de första tio hålen.
Ann och Jan laddar inför hål 14 i väntan på en trött Ulf som tar en bild för att få en liten paus.
Pausen gjorde susen och jag skickade på ett vackert slag rätt mot flaggan, men toppade bollen gruvligt, och den störtdök nedför stupet framför tee. Jag dömde ut den och slog en ny mot flaggan. Ny topp som störtdök ner i ljung och mossa i stupet framför tee.
Jag promenerade i förväg till femtonde tee för att blicka famåt ooch njuta av solen.
Vi hade en härlig eftermiddag och Jan vann rubbet med Ann som god tvåa.
Även om jag spelade mina första tio hål bättre än tidigare i år så är jag glad över att ha blivit påmind om hur svårt det är, och hur små upprepade misstag sabbar allt.
Att bara njuta av vädret, vyerna och sällskapet räcker inte för att det ska bli bra siffror i scorekortet när man spelar golf.
* * *
Efter golfen var jag hos Ahmet på Idregrillen och demonstrerade en ny leksak som jag ramlade över genom ett erbjudande via mail.
En liten fjärrstyrd helikopter för 169 kr. Med blinkande lampor på sidorna och strålkastare i nosen.
Jag testade den på golfbanans parkering för ett par dagar sedan. Räckvidden för kontrollen via infraröda lampor är cirka tio meter. Men inte kunde jag ana att den skulle fortsätta på egen hand när den var tio meter upp i skyn...
Parkeringen var full av fina bilar, men det struntade den lille rackaren i. Den steg till trettio meter och begav sig iväg mot klubbhuset i den svaga vinden. Den surrade och blinkade och jag undrade om någon skulle bli förvånad där borta.
Precis före tallarna på kullen mellan parkering och klubbhus verkade den ge sig. Nej! Inte en talltopp! Tänkte jag.. men den trillade ner mellan reklamskyltarna och låg och blinkade välkomnande när jag kom för att studera resultatet. Helt oskadd.
* * *
Imorgon blir det golf med Ann, Jan och Angela.
Arne har en spännande utställning i Sveg från och med idag.
Kommentarer
Trackback
