Pernilla Wiberg Super G...

Vilket väder! Och vilket bra underlag i backen!

Det var hårt och gick riktigt fort för de första åkarna.
Pernilla var föråkare...


Här är hon på väg mot målhanget. Men vad hände i startbranten. Jag stod placerad långt ner och såg bara en åkare på rygg i ett snömoln och därefter en målgest när hon snabbt var uppe igen... 
Jag visste inte att det var Pernilla som vurpade, men jag kände igen målgesten.
Innerskida kanske? 

Men hon åkte också ett avslutningsåk, och då var jag placerad nedanför startbranten.

Full attack. Kolla käppen...

Det var mycket publik och jag träffade mängder av bekanta.

Spännande att se hur det ska gå för alla barnbarnen och vänners barn och barnbarn...

Vi stod placerade en bit ovanför målhanget utanför hotellet, men hörde inte speakern som berättade vilka som var i banan. Här kommer ett axplock av för mig okända knattar...






Martin var där och hade en dotter(?) med i tävlingen


En annan kändis fick en kram av Erling

Han känns igen på hjälmen. Lotta känns igen utan hjälm


Jo det är Trond som jobbar i skidpatrullen på Idre Fjäll och har någon sorts anknytning till Norge...
Malin känns också igen utan hjälm

Pernilla ställer alltid upp för fotografering. Här passade jag på när det var uppställt med ett gäng glada barn


Och en bild till när hon kanske fick frågan om vurpan i föråket...

... Tja, men vi hade i alla fall tur med vädret. Svarade hon kanske...


Samling inför prisutdelning. Hotell Pernilla Wiberg i bakgrunden.


Vem är vem? Jag känner i alla fall igen Göte, Karin, Petter, Fredrik, Adam och troligen Julia. Tror jag...

Men jag träffade också ett stort antal andra bekanta från främst golfen.

Och eftersom vädret var som det var, och blev som det blev, så hämtade jag mina skidor och åkte några åk.


På väg upp i 6-stolen...


När vi passerade startbranten för Super G så vände jag mig bakåt och tog en bild.
Hotellet bredvid målet ser man bara taket på. Längst ned till vänster i bild.

Om jag hade vetat hur lagom mjukt och perfekt underlaget skulle bli så hade jag deltagit i tävlingen. Men under första halvtimmen så var det alldeles för hårt och snabbt för mig.

I och för sig hade jag kanske vunnit min klass om jag hållit mig i banan eftersom jag troligen hade varit ensam i klassen... men skämt åsido, ska man vara med i en tävling så ska man känna att man törs (och vill) åka efter sin bästa förmåga.
Placeringen har ju noll betydelse.

För många år sedan deltog jag i någon sorts "Skidlärarutmaning" i Västbacken.
Jag blev peppad av min dotter som var på besök, och jag höll på att krascha rakt in i målkuren efter ett felskär före mållinjen.
Efter att ha kastat mig rätt i linje och räddat målkuren, så hamnade jag på rygg och fick bryta fotocellen genom att sträcka ut ena armen lite längre än jag någonsin gjort... det gjorde lite ont.

Ja det finns roliga minnen. Men en del av dom gör att man numera tänker efter lite mer före. Fniss...

Kommentarer
Postat av: Jonas Gardsiö

Martins dotter Amanda kom trea!

2010-04-10 @ 12:02:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0